Natten till den 14:e september hade jag lite svårt att sova. Hade några få förvärkar som gjorde lite ondare än vanligt. Men att sova dåligt och ha ont i ryggen var ju inget nytt direkt. Förmiddagen var lugn och jag hann vila en del då Lilla G va på förskolan, det var hennes sista dag på inskolningen och jag var så lättad att allt hade gått så bra.
Klockan 14 var det dags för hämtning. Jag hade då fått för mig att klocka mina värkar. En värk var 30:e minut. Vi åkte direkt och hämtade upp vår bil som var på lagning och sedan åkte vi vidare till Viktor och hälsade på honom på jobbet. På vägen hem började det bli lite jobbigt i bilen med värkarna. Men tänk så vanligt det är att värkarna kommer och går, behöver ju inte betyda att det är dags än.
Jag och Lilla G var hemma ungefär vid 16. Vi tog med oss hundarna ut och lekte lite. Väl inne började jag med maten, värkarna började då bli lite besvärliga men jag intalade mig att när som helst kommer de börja avta, det va ju ändå två veckor kvar till bf. Vid 18-tiden började värkarna bli starkare och en gång var 10:e minut. Här började det bli lite kämpigt. Jag gav mig fan på att kycklingen skulle bli färdig, helvete vad jag slet med det där fanskapet. Behöver jag ens nämna att vi aldrig åt den sen?
Strax innan 19 ringde jag till Viktor som var på väg hem och bad honom gasa på lite. 2 värkar var 10:e minut. Var det verkligen dags nu?! Hela dagen hade jag kontakt med syrran som blev mer och mer nervös över situationen. Inte innan helgen, nej nej inte innan helgen! Sa hon som något jäkla mantra. Hon var visserligen den som hade varit nervös länge över förlossningen eftersom i princip inget var klart än.
19.10 kom Viktor hem och tog Greta. Vi bestämde att vi skulle köra ner henne till mina föräldrar för säkerhets skull så vi kunde få en lugn kväll och låta värkarna avta. Ja för jag var fortfarande övertygad om att jag inte skulle föda nu, jag skulle ju gå över tiden! Jag skulle bara ringa förlossningen och kolla.
– Jennie, nu hör jag att du har väldigt ont.
– Ja fast jag är nog lite stressad också det kanske är det?
– Åk in nu!
Vem säger mot en barnmorska tänkte jag?! Slängde ner det sista i väskorna då syrran ringde. Tårarna började rinna när jag insåg vad syrran hela tiden hade varit stressad över. Vi åker in nu, men vi har inte ens en filt till Coco….
/ Lillasyster
Senaste kommentarer