När vi var yngre åkte vi då och då hela familjen och åkte skridskor på vintrarna. Jag minns det som magiskt, det var så himla kul.
Nu när jag blivit äldre har jag funderat en hel del på det där. I ärlighetens namn så är jag inte sådär stormförtjust att åka skridskor. Långfärdsskridskor är mer min grej.
Jag hade ett par bruna skridskor i läder från märket UFF. Och inte hade jag någon talang för att åka skridskor direkt. Fördelen var att jag inte slet på skenan, men lädret på insidan av skridskon var desto mer nött. Jag kommer ihåg att pappa alltid knöt skridskorna så hårt att fötterna domnade bort, ”Det ska vara hårt!” sa han bara när vi alla syskon gnällde. Han hade ju visserligen rätt. Jag frös, hade ont i fötterna, var hungrig. Och just när jag kom att tänka på just de sakerna kom jag på varför jag ändå minns det som så magiska stunder.
Vi var alla där tillsammans, hela familjen. Mamma hade packat med fika så det räckte till en hel armé som vanligt. Vi blev ibland osams men hade det oftast så himla roligt.
När jag idag stod ute i kohagen tillsammans med min egen familj och G åkte madrass, då blev jag alldeles varm i kroppen. Det är ju den känslan jag vill förmedla till mina barn. Att vad vi än gör kan det vara roligt så länge vi gör det tillsammans (och har fika med oss).
Det är så mysigt att fundera på sin egen barndom när man har egna barn. Alla de fina stunderna vi syskon fick ha, det vill jag ge mina barn.
Och har man limpmacka, ägg, korv och varm choklad hemma, ja då har man kommit en bit på vägen!
/ Lillasyster
Senaste kommentarer